“Kunde sparat mig 18 år av mitt liv”

I ett kalt rum sitter åtta män i tystnad. Ingen telefon, inget brus, inga distraktioner. Bara andetaget – in och ut. Här, på en av Sveriges anstalter, pågår en mindfulnesskurs. Mindfulness handlar inte om att sitta i lotusställning eller att fly verkligheten. Det handlar om att möta den med medvetenhet.

En av effekterna av mindfulness är en ökad förmåga att stanna upp innan vi agerar på våra impulser. Vi får en sekund. Denna sekunden – mellan impuls och handling – gör all skillnad. Den ger en chans att välja istället för att reagera.

För dessa män kan den sekunden vara skillnaden mellan att låta ilskan ta över och att andas igenom den. En av deltagarna säger efter tredje sessionen:

“Hade jag haft den sekunden att stanna upp hade jag kanske inte huggit. Den sekunden kunde sparat mig 18 år av mitt liv.”

En ung man i en annan grupp reflekterar hur verktygen och arbetet under kursen gett honom större förståelse för sig själv:

“Detta är nytt för mig. I skolan skulle vi lära oss om matte, geografi, historia, massor av saker. Men vi lärde oss inte om kontakten med oss själva. Hade vi lärt oss det hade vi kanske inte suttit här idag. Ingen vill sitta i fängelse.”

Radikalt ansvar

Många som deltar i mindfulnesskurser i fängelse börjar med skepsism. Men ganska snart händer något. De märker hur ilska, oro och stress inte behöver styra dem. De får verktyg för att observera sina känslor och signaler från kroppen utan att slukas av dem. För många är det första gången de ser skillnaden.

Känslor är ofta tabu i fängelsemiljön. Att visa sårbarhet är riskabelt. Men i mindfulnessrummet finns en överenskommelse: här får känslor finnas. En kvinna berättar:

“Jag har lärt mig att sätta ord på mina känslor och blir inte längre lika överväldigad av dem. När jag kan tillåta mina känslor blir jag mindre reaktiv.“

Kroppen minns – känslor som trycks undan eller ignoreras tenderar att påverka oss på omedvetna sätt. Mindfulness bjuder in till möjligheten att tillåta våra känslor och se dom som signaler. Att på riktigt känna och stanna kvar, istället för att fly och stänga av. Det kräver mod. Mod att möta sin verklighet och att ta ansvar. Inte bara för vad de gjort, utan för vem de vill vara. Viljan att ta ansvar för sina handlingar är en hörnsten i rehabilitering. Mindfulness skapar möjlighet för detta. Genom att bli medvetna om sina tankar och impulser ser deltagarna hur deras val formar deras liv.

“Mindfulness hjälper mig vara radikalt ärlig mot mig själv”

Bortom avslappning

Mindfulness i fängelse handlar inte om att “ta det lugnt” – det handlar om att återta makten över ett nervsystem som ofta levt i ständig beredskap. Många av deltagarna har vuxit upp i miljöer där det inte funnits utrymme att slappna av. Kroppen är van att vara på helspänn – redo för kamp eller flykt. För många är detta tillstånd kroniskt, ofta förstärkt av trauman från barndomen eller livet före fängelset.

“Nu kan jag gå in på rummet och bara andas. Efter en stund är jag tillbaka i mig själv och känner mig lugnare. Det har hjälpt mig att hantera panik och situationer när jag blir överväldigad.”

En väg in är de avslappningsövningarna vi gör tillsammans. Deltagarna ligger ner på yogamattor och blir guidade genom kroppslig avspänning och därefter stilla närvaro. För många är det ovant – till och med obehagligt – att släppa taget och känna kroppen vila. Men så händer något. Nervsystemen börjar lugna sig. Det blir tystare i rummet. Andningen djupnar. Blickarna är mjukare när vi samlas igen. Det är som att hela gruppen landar tillsammans.

I det ögonblicket sker något viktigt: när kroppen inte längre är i kamp, blir det möjligt att känna trygghet. Att vara närvarande – inte bara med sig själv, utan med andra. Det skapar en form av kontakt som många inte har upplevt på länge. En gemensam tystnad, ett delat andetag. En plats där nervsystemen får vila – och något mänskligt får ta plats.

“Jag gör avslappningsövningen i sängen varje kväll för att komma ner i varv. Jag sover mycket bättre nu.”

Men mindfulness är mer än avslappning. Visst, mindfulness kan minska stress – och i en miljö där hot och press är konstanta är det en välkommen bieffekt. Men det är bara början.

Fri på insidan

“Det känns sjukt att säga det här på anstalten, men jag känner mig fri här inne”, säger en deltagare och pekar mot sitt bröst.

I våra samtal om mindfulness pratar vi om de två pilarna. Den första pilen är det som faktiskt händer – smärtan, besvikelsen, oron, ilskan. Den andra pilen är vårt motstånd mot det som händer: tankarna, tolkningarna, föreställningarna (“det borde inte vara så här”, “jag klarar inte det här”, “jag måste hämnas”, etc.). Det är ofta den andra pilen – den som kommer från oss själva – som gör ondast och skapar mest lidande för oss själva och de runt omkring. Och det är just den här pilen vi kan påverka.

Mindfulness hjälper oss att se skillnaden.

När vi tränar på att vara närvarande med det som är, utan att döma eller fly, så tränar vi också på att undvika den andra pilen. Vi övar oss i att bli vän med verkligheten, precis som den är. Det betyder inte att vi ger upp eller accepterar orättvisor – det betyder att vi slutar kriga mot det vi inte kan förändra i stunden.

Att vara mindful är att vakna upp till nuet bortom de tankar och föreställningar vi har om oss själva och världen. Det är i den stilla medvetenheten som något nytt blir möjligt. När vi inte längre är fångar i våra automatiska reaktioner, öppnas ett utrymme inom oss. Ett slags inre landskap där vi kan se våra tankar och känslor utan att förlora oss i dem.

Det är det här vi menar med medvetenhetsträning. Att gång på gång vända uppmärksamheten inåt, lägga märke till vad som rör sig, och samtidigt vila i en slags inre hållning av vänlighet. Med tiden växer det där utrymmet. Det blir som en inre frihet – oberoende av yttre omständigheter.

“After the ecstasy, the laundry”

Att upptäcka stillheten kan vara en stark upplevelse. Många får en känsla av lättnad och glädje. Sedan kommer vardagen. Samma cell. Samma rutiner. Samma triggers.

Mindfulness är inte en quick fix. Det är inte en biljett till evig lycka. Det är ett verktyg för att möta livet, med allt vad det innebär. Det är en livslång övning. Och i fängelset blir det extra tydligt: Den yttre verkligheten förändras kanske inte – men den inre kan förvandlas i grunden. För deltagarna är det en påminnelse om att frihet inte bara handlar om att lämna fängelset – det handlar om att bli fri från de kedjor vi bär inom oss.

“Jag kan inte vänta med att ta itu med mina problem tills jag kommer ut. Jag måste använda tiden här inne för att förbereda mig.”

Är du redo att påbörja din resa?